Förra året nåddes – till mångas glädje? – beskedet att Starbucks skulle öppna caféer i Sverige. Och idag hittade jag tyvärr denna pratare, som väldigt klart och tydligt, talade om för mig, att världens största cafékedja nu även kommit till Malmö. Varför då denna negativa inställning till multinationella Starbucks? Jo, därför att det helt enkelt är bra trist med de här stora kedjorna som ploppar upp och schasar iväg enskilda företagare. Det är ingen ny företeelse men lika ledsen blir jag när jag ser en butik stängas för att öppna upp åt Subway eller ett café tacka för sig, för att veckan efter hitta H&M i samma lokaler.

Men hur roligt är det då att äta exakt samma muffinssort var du än i världen befinner dig? Att dricka ett kaffe som smakar exakt likadant i Malmö som i New York? Vad är det egentligen som lockar med det stereotypa samhället som kedjor faktiskt skapar? Är det osäkerheten att i förväg inte veta hur en inhemsk traditionell kaka – som ger en helt ny smakupplevelse – ska smaka? Eller rädslan för att prova en ny dryck som funnits i staden du besöker i generationer och som blir ett nytt minne att fylla ryggsäcken med. Jag tror nog att det är så. Jag har hört många som åker utomlands för att dricka kaffe på Starbucks och äta pizza på Pizzahut. Det är liksom säkrare så. Men när dammsugaren inte finns att köpa i Sverige längre, då vill inte jag vara med. Då blir jag lite konservativ och hoppas att fler inser det unika i att i Sverige kunna äta dammsugare och i Skottland avnjuta shortbread.