Inskickat i dagens City Malmö (120820)

Det har varit tyst ännu ett tag men min bägare rann över tillslut. LÄS! Vi har läst det förr eller bytt kanal när bilder visats på TV. Jag själv har inte ätit någon sedan 1998 och så kommer det förbli. Om du måste finns det alternativ från Bosarp. Det är lite dyrare men det är så det ska vara med kött. Ät lite och njut någon gång ibland. Eller allra helst, ät inte alls! Värre än så här blir det inte.

För damens många månader sedan skrev jag ett inlägg om alternativ till den färdigköpta vällingen, som de flesta i Sverige flaskar i sina småttingar. Jag har provat mängder av olika alternativ och tillslut efter några flaskor industrivälling, när inget annat funkade, bestämde vi oss för att helt skippa vällingen. Industrivällingen älskade han från första stund, blev lite full-i-fan då han fick syn på den, och det kändes verkligen inte bra att hälla i honom processad mat som jag själv är starkt emot.

Men välling som form är bra; det går fort, det kan enkelt tas med, enkelt att dricka och det ja, det gillas helt enkelt. När jag provade ytterligare ett alternativ, var jag egentligen ganska skeptisk till att det skulle gillas av lillkillen. Men Ulrika Hoffers recept på bovetevälling dracks med god aptit och sen dess görs det titt som tätt här hemma. Och det går fort att göra, till skillnad från vissa krångliga jag recept jag kämpat med för att sedan, efter mycket trugande, fått hällas ut i slasken… Det bästa är att vällingen är gluten- och laktosfri också.

Receptet finns i boken Råsmart familj:

BOVETEVÄLLING

2 msk bovetemjöl

2, 5 dl vatten

2,5 dl havremjölk

2 msk olja (raps, linfrö, kokos)

Vispa ner bovete (och ev. kanel) med kallt vatten i kastrull. Låt koka upp under ständig omrörning. Blanda ut vällingen med havremjölken och blanda i oljan direkt innan servering. Detta recept ger två flaskor och vänta med att tillsätta oljan tills precis innan vällingen ska drickas. 

Jag försöker att sockerfasta under en sex-veckors period för att minska på det vita goda som blivit för mycket av en daglig vana. Något att ta till när nattimmarna varit få, att unna sig det lilla extra ”för det är ju så synd om mig” eller bara en flykt från en grådassig vinter. Allt detta har eskalerat till något jag stoppar i mig lite varje dag, under de senaste åren.

Jag är nu inne på min tredje vecka och har haft något mindre undantag, men överlag fått in ett nytt tänk. På jakten efter den rätta motivationen, sprang jag på två böcker på biblioteket. Kärnfrisk familj – så gör du, är skriven av danska Ninka Bernadetta-Mauritson och Råsmart familj, är författad av svenska Ulrika Hoffer. Den ena är rekommenderad och den andra lånade jag mest för att den såg snygg och nyttig ut. Efter att ha skummat mig igenom böckerna vill jag verkligen upplysa om att låna och titta i dom. Kanske prova ett recept, lusläsa ett av de intressantare kapitlen eller helt enkelt få en nystart. För hela familjen. Det som är bra är att det är det kärnfriska och råsmarta som ska bli vardag, men ändå att man får fortsätta vara en vanlig familj. Låter det präktigt, jobbigt och alldeles för tråkigt? En del av mig tycker också det. Men jag tror att det är en del av processen. För visst är det en process att ändra vanor och levnadssätt som funnits med under hela ens livstid. Men att ta ett steg i taget; sömnen, motionen, maten och ja, allt det där som man redan vet, fast att göra det ordentligt och som ett livsuppdrag. Och det handlar inte om att aldrig mera få äta lördagsgodis, utan det handlar om att hantera lördagsgodiset.

Jag kommer i alla fall att fortsätta läsa i böckerna. Kanske till och med köpa dom när året är slut (mitt shoppingstopp av nya grejer, innefattar ju även böcker) för att ha hemma och inspireras av ofta. En ganska bra investering det där med att investera i hur man lever, tycker jag nog allt. Och blodapelsin i stället för 200 g Marabou choklad till kvällssnacks är faktiskt bara gott. Dessutom slipper jag dagen-efter-känslan av lätt huvudvärk, baksmälla och uppsvälld mage.

Förra året nåddes – till mångas glädje? – beskedet att Starbucks skulle öppna caféer i Sverige. Och idag hittade jag tyvärr denna pratare, som väldigt klart och tydligt, talade om för mig, att världens största cafékedja nu även kommit till Malmö. Varför då denna negativa inställning till multinationella Starbucks? Jo, därför att det helt enkelt är bra trist med de här stora kedjorna som ploppar upp och schasar iväg enskilda företagare. Det är ingen ny företeelse men lika ledsen blir jag när jag ser en butik stängas för att öppna upp åt Subway eller ett café tacka för sig, för att veckan efter hitta H&M i samma lokaler.

Men hur roligt är det då att äta exakt samma muffinssort var du än i världen befinner dig? Att dricka ett kaffe som smakar exakt likadant i Malmö som i New York? Vad är det egentligen som lockar med det stereotypa samhället som kedjor faktiskt skapar? Är det osäkerheten att i förväg inte veta hur en inhemsk traditionell kaka – som ger en helt ny smakupplevelse – ska smaka? Eller rädslan för att prova en ny dryck som funnits i staden du besöker i generationer och som blir ett nytt minne att fylla ryggsäcken med. Jag tror nog att det är så. Jag har hört många som åker utomlands för att dricka kaffe på Starbucks och äta pizza på Pizzahut. Det är liksom säkrare så. Men när dammsugaren inte finns att köpa i Sverige längre, då vill inte jag vara med. Då blir jag lite konservativ och hoppas att fler inser det unika i att i Sverige kunna äta dammsugare och i Skottland avnjuta shortbread.

Det var dags att göra storkok med osaltad mat till lillkillen häromdagen. Det är inte mycket roliga grönsaker som finns till hands nu, men en hel del rotfrukter och rödlök fick det bli och så kryddor och lagerblad på det.

Jag kan lova att det ser mycket godare ut i grytan än vad det sedan gjorde på lillkillens tallrik. Vi brukar moset för geggamojja. Lovely!!

Som ni måste undra hur det går för min rulltårta! Jag har absolut inte glömt den bland alla dagliga klädinlägg. Den ligger så fint i sin rumstempererade låda, inrullad i plast med en saknad bit som provsmakades i oktober. Tycker det är lite märkligt att inte ens själva sockerkaksdelarna (om man nu kan kalla det för kaka) möglar bara lite.

I december när stora lilltjejen hade kalas blev det en bit den fint komponerade tågtårtan över. Den glömdes bort i kylen och när vi julen dansades ut hittades den långt inne i kylt förvar. Den fyllde då en månad och såg ut som på bilden nedan. En månad i kylen klarade den innan möglet tog över. Rätt glad över att endast äta hembakat eller finkondisbakat nuförtiden. Den rosa rulltårtan fyller snart ett och ett halvt år. Som en liten jämförelse, liksom.