Malmö – mina drömmars stad
Det var i slutet av augusti och jag skulle precis fylla Systemet-myndig. Med lätt packning tog jag tåget till Malmö, Sveriges tredje största stad. Långt i söder och som varken jag eller någon jag kände tidigare satt sin fot i. Centralstationen kändes lite lagom läskigt stor. Jag promenerade mot det gamla hamnområdet. Plötsligt möter den mig, stor och så vansinnigt ståtlig. Precis som den såg ut i geografiböcker från mellanstadiet. Kockumskranen gav mig rysningar.
Alldeles intill kranen låg Gäddan 8, där jag skulle skriva in mig på Malmö högskola för att läsa Miljövetenskap. Dagen efter var det min 20-årsdag. Jag köpte ett par skor och gjorde ett första besök på Systembolaget. Visade stolt upp legget och satte mig på någon trygg gräsmatta för att försöka fira dagen. Jag kände ingen (förutom en systers kompis bekant som snällt lånade ut sin sovplats i Lund i väntan på att min studentlägenhet skulle bli ledig) i den här delen av landet. Det var så himla otäckt men ändå fantastiskt spännande. Jag hade flyttat hemifrån för att prova på livet i Malmö. En termin eller så kunde det ju vara värt, tänkte jag.
Tolv år senare är Malmö den jag stad jag bott längst i. Någonsin. Malmö har blivit min hemstad. Mina drömmars stad. Jag älskar verkligen Malmö. Här har jag studerat, demonstrerat, miljödiskuterat och filosoferat. Blivit vansinnigt förälskad, rått dumpad och känt massor av kärlekspirr och ilska. Köpt mina första vita Converse (före alla andra, typ år 2002, vill jag poängtera), druckit billig öl och klättrat in i Folkets Park efter stängning. Det är här jag har mitt allt. Mina släktingar frågade länge när jag skulle komma ”hem” igen. ”I Malmö kan man väl inte bo, vågar du verkligen gå ut om kvällarna?”, sa många. Jag har alltid känt mig trygg i Malmö.
Nu har jag även fött två barn här och bor i lägenhet nummer sex, i en av Malmös många vackra stadsdelar. En stadsdel som man bara kunde drömma om att bo i, när studentmedlet var min enda inkomst. Det är häftigt.
Min bästa vän Maria kom ner nyligen för ett Malmöbesök. Hon flyttade för några år sedan hem till Västmanländska trakter. Vi lärde känna varandra i min första studentlägenhet. Typ så här såg vi ut då.
Och så här ser vi ut idag. Efter tolv år av fin vänskap. Lika snygga, bara en aning tröttare. Men vad gör det. Jag lever ju livet i Malmö – mina drömmars stad.
Jag kan också göra mobilbilder fina
Kameran följer inte alltid med ut på alla promenader det blir. Speciellt inte om barnen ska med. Det är kameran för värdefull för. Men mobilen är alltid med och bilder tas rätt ofta med den. Att jämföra bilder tagna med en bra kamera och en mobil går inte. Eller gick inte. Nu finns appar för allt och de smarta mobilerna blir ännu smartare. Nu kan alla göra fula bilder snygga. Men tanken bakom bilderna, behövs det förstås ett kreativt sinne. Och sånt har jag gott om.
Leksaker i massor köps för att göra barnen glada. Min dotter har även hon samlat på sig en drös med leksaker genom åren. Men vilka leker hon absolut mest med. Jo, min gamla hemsydda docka, min Golly och en halvläskig clown som min faster har gjort.
Fina parker vandrar jag genom dagligen. Malmö är vackert. Nu så här i augusti ser man att hösten gör allt för att göra slut på sommaren. Men det lyckades den inte med. Ännu. Och så har vi köpt en fin ny-gammal lampa. Den luktar lite illa men man blir så glad av den röda färgen.
Lukas och jag
Som föräldraledig blir det åtskilliga stadspromenader i gamla och nya kvarter. I gamla kvarter såg jag Lukas handla fredagsmat. Lukas Moodysson. Det är nog tredje gången den här veckan vi möts, stöts eller hamnar bakom/framför varandra. Det känns lite fint, tycker jag. Som att det är jag och Lukas som promenerar runt i staden. Jag har alltid gillat det Lukas gör. Och just idag råkar jag veta att Lukas ska äta sill och potatis till middag. Precis som hemma hos mig. Vi har nog något på gång, jag och Lukas.
